Sägner från Västra Ingelstadsbygden

Fritt efter folklivsforskaren Olof Christofferssons ”Sagor och sägner i Skytts härad”.
Olof Christoffersson bodde i Fru Alstad och var mycket engagerad som forn- och folklivsforskare. Han har givit ut flera böcker, bland dem Sagor och sägner i Skytts härad (1940). Han skrev ner sådant som han själv fått berättat för sig, intervjuade äldre personer och finkammade även domböcker och andra skriftliga källor på sin jakt efter material till boken. Att Månstorps gavlar och Jiddebjer, som bevisligen ligger i Oxie härad, fått vara med i ”Sagor och sägner i Skytts härad” beror kanske på närheten till Fru Alstad.
Författaren skriver i sitt förord till boken: ”… denna samling har tillkommit i akt och mening att i skrift bevara dessa minnen från gångna tiders folktro. Dylika sägner har i många fall gått i arv från generation till generation inom släkter i vårt härad. Helt naturligt har därunder mycket av den ursprungliga sägnen förvanskats, mycket glömts bort och mycket lagts till. Detta visas bäst av att en sägen kan uppträda i flera olika variationer men med samma grundtema. Mycket ofta innebär det stora svårigheter att konstatera grunden till en sägen. I många fall har helt naturligt vidskepelsen och rädslan varit orsaken till en sägens uppkomst.”

Pojken och guldäpplet
Har du någon gång varit vid Månstorps gavlar mitt i natten, mellan midnatt och klockan ett? Är du född på en torsdag eller en söndag? Enligt sägnen har du i så fall säkert sett en liten pojke i röd ”toppaluva” sitta längst upp på gavelspetsen på Månstorp. Pojken leker med ett guldäpple, och kastar det som om det vore en boll.
Guldäpplet verkar lockande, och frågan är om den som ser det är modig eller dumdristig nog att klättra upp till pojken. Sägnen säger att den som klättrat hela vägen upp ska få guldäpplet i belöning.
Men – sägnen säger också att pojken inte vill skiljas från sitt guldäpple så lätt, utan ser till att klättraren trampar fel på nervägen och störtar till marken.

Den hemliga gången
Sägnen lyder: Det finns en underjordisk gång som förbinder Månstorp med Skabersjö. Ingången, som finns precis sydväst om borgruinen, består av en öppning som leder in till en lång trappa som går ner i underjorden.
För länge sedan gick en man in, och klättrade ner för 18 trappsteg utan att nå botten. Men, genom ett nyckelhål såg han in i ett upplyst rum. Ljuset kom från en eldsprutande drake som satt på en kista. I rummet fanns också tre män som satt och räknade pengar.
Numera är ingången övertäckt med Månstorps gamla järnportar – och ingen vet exakt var den finns.

Gedebergsvären – Varulven på Jiddebjer
Sägnen om vären – varulven – är ett exempel på en sägen som finns i olika varianter och som är geografiskt placerad på olika ställen.

Ett ögonvittne berättade att han i sin ungdom satt i ett hus, beläget någon mil öster om Västra Ingelstad, och samspråkade med husfolket. Kvinnan i huset hörde något gå och ”pasle udan om huset”, och lurade besökaren att öppna dörren. Det var varulven som stod därutanför och besökaren berättade att kvinnan, som tydligen hade förstått detta, ”pott mi i ryen o stängde sien daren” (puttade mig i ryggen och stängde sedan dörren) så att han stod på huvudet över varulven. Besökaren ”tafte bode huen o bege träskona, han ble vell inte kvick opp o ti o springe him de varste han kunne i bara hoeded o po sockarna” (tappade både huvan och bägge träskorna, kom fort upp och sprang hem det fortaste han kunde, barhuvad och i strumpsockarna).

Följande vers beskriver varulven på Getberget, det vill säga det som vi nu kallar för Jiddebjer:

Den Gedebergsvären är grå
Han börjar att bånga;
Ty så många han så
ville han stånga.

Hästen som kom hem med sin herre i två delar
Denna berättelse kommer inte från Olof Christoffersson utan har sin grund i faktiska händelser som sedan byggts på med muntlig tradition och en vistext.

Niels Hak på Mogenstrup (Månstorp) var en rik och mäktig man. Han var riksråd och regeringsmedlem och ägde många gårdar. Niels Hak var också en spelare och slösare och förlorade den ena gården efter den andra, och till slut tvingades han sälja även Månstorp. Motgångarna gjorde honom bitter och han anslöt sig till och blev ledare för en politisk rörelse som bekämpade högadeln. Det slutade med att man stormade och brände Skabersjö 1524.

Upproret fick ett dramatiskt slut. Kung Christian II – mannen bakom Stockholms blodbad – slog ned upproret och som straff blev Niels avrättad i Köpenhamn. Såhär långt är det fakta.

Legender och en vistext berättar en spektakulär fortsättning på historien – dock med okänd sanningshalt: Efter avrättningen spändes Niels kropp och huvud fast på hans häst, varefter djuret skeppades över till Skåne och släpptes. Sin vana trogen sprang hästen, med sin huvudlöse ryttare, hem till sitt vanliga stall – det vill säga den gård där Niels familj bodde.