Harrisen

Vägar är ett av våra äldsta kulturelement. De har utvecklats från stigar mellan jaktmarker och boplatser till mer permanenta vägar mellan byar när människor blev bofasta.

I Västra Ingelstad, i ett litet skogsområde precis på gränsen till Östra Grevie, finns ett så kallat hålvägssystem som kallas för Harrisen. Det består av 11 st hålvägar, cirka 20-100 meter långa, 2-4 meter breda och upptill 1 meter djupa. Hålvägarna löper till stor del parallellt i västlig riktning i skogsområdet, som också sluttar mot väster. Harrisen är omgärdad av en hägnadsvall av jord och sten.

En hålväg är en fornlämning som består av en fåra i marken där en forntida väg gått fram. Fåran har bildats av slitage från hovar, klövar och fötter. Dessa trampades ner mer och mer och urholkades även av rinnande ytvatten, ex regn.

Forn- och medeltidens människor gick och red inte efter exakt samma väglinje – när en väg på grund av terrängens utformning eller upprepat slitage blev för obekväm att färdas på, valde man att gå vid sidan om – man valde den väg som var mest framkomlig för stunden.

Därför kan man i hålvägstäta områden ofta se flera parallella stråk intill varandra. Vissa hålvägar är nästan V-formade i genomskärning, medan andra kan ha en U-form. De senare visar att de fortfarande brukades när man började använda vagnar. Hålvägar förekommer mest i sluttningar eller på åsar där många människor har färdats.

I Harrisen hittar man denna typ av parallella fåror.

Harrisen består av mycket svårframkomlig terräng, mycket fallna träd och grenar – och är endast värt ett besök om man är väldigt intresserad av historia. I annat fall – titta på bilden nedan.

Vid ett besök framträder hålvägarna bättre än de gör på foton. Den streckade vita linjen ovan visar botten på en hålväg. Av bilden framgår även hur svårframkomlig Harrisen är.

Observera att Harrisen ligger mitt ute i odlingsmarken. Tänker du göra ett besök ska du alltid prata med lantbrukaren först.
Sverige har visserligen allemansrätt, men gränsen för vad som anses acceptabelt enligt allemansrätten avgörs av potentialen att orsaka störningar eller skador, och det är bara lantbrukaren som har kompetensen att bedöma risken för skada på växtligheten på åker eller vall. En ren stubbåker går till exempel oftast att beträda, medan en stubbåker med insådd vall är helt förbjuden att beträda eftersom insådden (gräs till djurfoder) då trampas ner och ogräset tar över.

Man får därför aldrig gå, cykla eller rida på inägor, åkrar, stubbåkrar, vallar med mera om man inte först pratat med lantbrukaren.