Lokalhistoria längs Byvägen

Denna artikel är författad av Marianne Ullstad och låg till grund för Byvandringen den 14 augusti 2024. Artikeln baserar sig på primära källor som kyrkböcker, mantalslängder, husförhörslängder och församlingsböcker – samt de kartor från olika tider som nu också finns tillgängliga på denna webbsida under ”Om Västra Ingelstad” => ”Historiska kartor”. I vissa fall har även sekundära källor använts, såsom Ernst Frostins båda skrifter ”Byarna vid Landsvägen” och ”Västra Ingelstads kyrka”, Eva Perssons ”Kyrkbyar och städer i förvandling”, ”Svensk bebyggelse – Malmöhus län” samt statistik från Tabellkommissionen och Statistiska Centralbyrån. Avseende Byvägen 10A tackar vi fastighetens nuvarande ägare för kompletterande information.

Byvandringen – som bevistades av drygt 70 personer – utgick från församlingshemmet, följde Byvägen åt nordväst, sedan tillbaka åt sydost längs hela Byvägen ut till väg 101.

Bykärnan

Ortsnamnet Ingelstad är skriftligt belagt sedan 1356 då det skrevs Ingildstad, ”Västra” lades inte till förrän 1885, efter kungligt påbud. Namn med ändelsen ”-stad” antas härstamma från vikingatiden.

Vår by hade fram till storskiftet 1762 formen av en tillplattad oval. Rakt genom den gick gamla landsvägen, det vill säga nuvarande Byvägen. Gårdarna var numrerade 1-19. Nummer 1-3 låg längs nuvarande Elbetorpsvägen, nr 4-7 sträckte sig längs det gamla ”strädet” och nr 8-12 vidare längs Byvägens södra sida – hela vägen ut till 101:an. Nr 13 och uppåt låg längs Byvägens norra sida, med prästgården som nr 19. Prästgården låg då rakt söder om kyrkan.

Kyrkan är ortens äldsta byggnad, den första kyrkan byggdes troligen under tidig medeltid och var av trä. På 1100-talet ersattes den av stenkyrkan, som sedan dess har byggts om och byggts ut i olika etapper. Fram till 1658, då Skåne blev svenskt, var den patronatskyrka till Månstorps kungsgård.

I linje med kyrkan västerut låg klockstapeln, som ersattes med ett kyrktorn 1855. Precis norr om klockstapeln låg då den ”nya” klockarbostaden som numera är riven, precis som dess föregångare. Men senare delen av 1840-talet var det klockaren Möllerberg som bodde här – han var den som ansvarade för söndagsringningen. Enligt kyrkans räkenskaper fick han 1843 hela 4 riksdaler för detta arbete. Han dog 1850.

Tittenkärr

Hela området från kyrkan och bort längs Byvägens norra sida kallades Tittenkärr och benämndes på kartan 1708 allmänning, det vill säga gemensam betesmark. Vid den stora jordreformen Enskiftet 1805 fick Magister Stenbeck (komministern) behålla sin del av Tittenkärr, den norra delen, med motivering att han där hade planterat 300 pileträd. Vid mitten av 1800-talet var det enligt dåtida kartor inte längre allmänning, och det hade hunnit byggas några hus längs Byvägen.

På hörnet Ingelstadsvägen/Byvägen ligger ett hus som byggdes 1885-1890. Här lär byns kalasfru ha bott, alltså kvinnan som lagade maten när det skulle bli kalas.

Jordbruksreformerna Storskiftet 1762 och Enskiftet 1805 syftade till att samla en gårds små tegar till större områden, som var lättare och mera rationella att bruka och därför gav mer avkastning. Då kunde man också försörja fler människor, vilket man kan se på byns befolkningsutveckling. 1764, dvs några år efter storskiftet bodde här 129 personer (dock var då inte barn under 16 år inräknade i summan). År 1800, alltså precis före enskiftet, hade det ökat till totalt 389 (inklusive barn) och 70 år senare hade vi 1072 invånare. Den som är intresserad av fler detaljer om byns och befolkningens utveckling kan läsa mer om detta under ”Om Västra Ingelstad” => ”Byns utveckling”.

Flera gårdar, oftast var det fyrlängade kringbyggda gårdar, flyttades bokstavligen ut från bykärnan vid enskiftet 1805 och placerades på den nya sammanhållna marken. Även om gårdarna placerades annorlunda geografiskt fanns gårdsnummerna kvar, och de lever kvar i dagens fastighetsbeteckningar. Trots utflyttningarna vid enskiftet fick dock en del boningslängor stå kvar. Den gamla vita längan med röda fönster som ligger en bit in i grönskan, Byvägen 6, sägs ha tillhört dåvarande Ingelstad Nr 1, och detta är ett av de allra äldsta husen i byn. Man vet att huset stod där det står idag redan 1723. Detta eftersom det är belagt att Lars Persson (1723–1759) föddes där. Men något exakt årtal för när huset byggdes är inte känt.

Här bodde från mitten av 1940-talet originalet Herman Heintze, en fd folkskollärare som brukade sitta i det stora trädet i hörnan av trädgården och spela mungiga för förbipasserande. Han lär också ha spelat mungiga i radio och arbetat med att få fram nya trädsorter. Han bodde kvar här till sin död 1958.

Mittemot, på Byvägens norra sida, ligger en fin korsvirkesgård med halmtak -Tittenkärr. Det var ett så kallat koställe, ett torp. Det inhyste på 1860-talet hovslagaren Richthoff. Senare bodde kommunalordföranden och frikyrkomannen Jöns Göransson här, tillsammans med svärsonen, mejeristen Johansson. Här höll man söndagsskola i mitten av 1910-talet.

Smedjan

Längst bort på Byvägens norra sida ligger smedjan. Det har funnits smedjor på andra platser i byn tidigare, men här på Tittenkärr har det funnits smedja åtminstone sedan mitten av 1800-talet.

Husmannen Ola Malmberg benämns från och med 1852 även som ”Smed”. 1865 har sonen Sven tagit över smedjan. Samtidigt flyttar Lars Persson in som smedgesäll, och är 1875 utlärd och ensam smed med ett antal lärlingar till sin hjälp. 1896 övertog Johan Ahlqvist smedjan på Tittenkärr. Ahlqvist smidde järnstaketet längs kyrkogården, det blev klart 1904 och kostade då 1.250:-. Dock var det Bröderna Ljungdell i Malmö som gjöt stolparna, oklart om dessa ingick i priset. 1914 flyttade smedmästare Janne Malmberg in i byn och tog över smedjan. Ahlqvist dog 1936 och ligger begravd på kyrkogården.

1900-talet

Ahlqvists son Emil blev en betydelsefull man. Han blev den ledande kraften i den lokala avdelningen av Lantarbetarförbundet. Han arbetade på Olssons spannmålsmagasin innan han blev cementgjutare. Så småningom kom han in i landstinget, blev dess ordförande och även landstingsråd. 1940 valdes han in i riksdagen och arbetade bland annat med lagförslaget om enkammarriksdag. Bäst trivdes han nog på posten som kommunalordförande i Månstorps kommun – som det hette då. Alla hade stort förtroende för honom, och han fick sitta kvar som ordförande även efter det att kommunen fått borgerlig majoritet. I telefonkatalogen ville han dock bara stå som cementgjutare.

Mellan smedjan och korsvirkeshuset på Byvägens norra sida styckades två tomter av från fastigheten Tittenkärr i slutet av 1930-talet. Här byggdes två enplanshus med källare. När Byvägen 5 stod klart 1937 flyttade Emil Linné och hans hustru Alma Maria in som ägare, de hade tidigare hyrt på Ingelstad nr 5. Emil hade börjat sin bana som magasinskarl, blev sedan försäkringsagent och slutligen telefonist, och då blev han underställd hustrun som var telefonföreståndare. På den tiden var det inte självklart att ha egen telefon hemma, men Emil och Alma Maria hade telefonnummer 60. Telefonstationen låg dock inte här, utan i det röda huset längst ner på Kyrkovägen 15.

Byvägen 7 byggdes 1942, och då var det Emil Ahlqvist (cementgjutaren och riksdagsmannen) som var byggherre. Och naturligtvis gjöt han själv grunden till sitt hus.

På södra sidan av Byvägen syns den villabebyggelse som kom till från slutet av 1950-talet och fram till 1970. Den skedde på mark som tidigare tillhört Ingelstad nr 3, dvs gamla Elbetorp.
Och lite nutidskuriosa: på transformatorstationen på hörnet av Byvägen/Mellanvägen står det fortfarande SYDKRAFT.

Gatehus och handlare

Huset på norra hörnet av Byvägen/Kyrkovägen, vitt med blåa fönster, beboddes av målare. Fram till 1883 var det Jöns Hansson, därefter Bengt Andersson. Målare Andersson bodde här till sin död 1940. Den äldsta delen av huset är från 1874.

Kyrkovägen är en relativt ny företeelse. Vid enskiftet 1805 drogs nya vägar upp som ofta följde de nya gränserna mellan de olika ägorna, därför blev vägarna raka och korsningarna vinkelräta. Ett exempel på en sådan väg är Djursätersvägen, ett annat Kyrkovägen. Den sistnämnda följer gränsen mellan nr 3 och nr 5, så som den drogs vid enskiftet, men den sista vägsträckan som ledde hela vägen fram till kyrkan tillkom inte förrän 1913. Vägen från bykärnan och sen vidare mot Hötofta gick tidigare i ett smalt sträde söder om gamla skolan. Det var också vid detta sträde som gårdarna nr 4-7 låg före 1762.

Den troligen första handlaren i byn, krämaren Ola Engelgren, var född i Västra Ingelstad och flyttade tillbaka hit 1833. Han bodde på Ingelstad Nr 3, förmodligen ungefär där Kyrkovägen nu går. Kanske gick det inte så bra för honom, i alla fall begick han självmord 5 år senare.

En butik var på den tiden inte bara ett ställe för inköp. Det var en centralpunkt, här samlades man för att ”sladdra” och informera sig om allt som hände i byn. Och i början av 1900-talet fanns det gott om handlare av olika slag i Västra Ingelstad.

På Nr 5, som var en stor fastighet som sträckte sig från kyrkan och ner till nuvarande Stationsvägen, slog sig flera handlare ner. Men nuvarande Byvägen 10B låg ju väldigt bra till, mittemot kyrkan och precis vid landsvägen. Hit kom Josef Magnusson på 1870-talet och öppnade bod istället för att gå runt med ett knyte på ryggen.

1892 övertogs boden av Nils Anton Andersson. Då höll järnvägen på att byggas och byn fylldes av rallare – rena Vilda Västern. Nils Anton fick skaffa en revolver som han sköt i luften med när rallarna försökte tvinga till sig sprit gratis.

Rörelsen växte och 1896 insåg Nils Anton att han behövde en hushållerska, och anställde Elina Hansson. Tycke uppstod, och Elina blev gravid. När Nils Anton förstod att han höll på att bilda familj började han bygga ett bostadshus åt familjen bredvid affären, det vill säga nuvarande 10 A. Den 25 maj 1898 gifte Elina och Nils Anton sig och vigdes av vice pastorn Acke Nordenberg. Dock sägs det att vigseln inte förrättades i kyrkan utan i vardagsrummet i det nya huset. Första barnet Anna föddes 4 oktober samma år.

Detta år, 1898, öppnades kontinentalbanan för trafik, och rallarna försvann. Andersson hade överlevt Vilda Västra Ingelstad.

Elina och Nils Anton fick fem barn som överlevde till vuxen ålder: Anna, Blända (kallad Nenna, handarbetslärarinna), Maria (kallad Mimmi eller Maja, folkskollärarinna), Karin (trädgårdslärarinna) och Yngve (lektor). Den fina trädgården, som sträckte sig ända ner över det område som numera är bebyggt längs Äpplevägen, anlades 1897-1898, efter ritningar av länsträdgårdsmästare Müllenberg i Malmö. Kanske var det den fina trädgården som inspirerade Karin till sitt yrkesval? Dottern Maja berättade vid 93 års ålder för sin dotter Birgit Kjellgren om hur trädgården såg ut på sin tid och Birgit gjorde då en skiss över trädgården.

Nils Anton drev sin affär till 1912, men bodde kvar i byn till sin död 1925. Han ligger begravd på kyrkogården, snett emot sin tidigare butik.

1912 köpte Nils Lindström affären för 12.000:-. Nu började den nya tiden göra sitt intåg, Lindström införskaffade reklamskyltar och en handdriven bensinpump för det ökande antalet bilar. Fru Lindström lär mest ha ägnat sig åt de fina trädgårdsanläggningarna. 1931 byggdes affären om och till och fick sitt nuvarande utseende. Dock har en av våra lokala konstnärer, Hima Frenning, öppnat upp den lägre huskroppen längs Byvägen med glaspartier och använder det nu som ateljé.
Det var affär här ända fram till 1974 då dåvarande ägaren Walter Persson slog igen – och sen fanns det inte längre någon butik i byn , förrän Bellas butik öppnade 2021.

Skolan, strädet och fattighuset

Det gula teglade huset på nuvarande Byvägen 12 är den gamla skolan. Redan vid enskiftet 1805 togs det ut mark för skolan här. Socknens första skolhus byggdes dock i Bröddarp 1813 och först fyra år senare (1817) fick kyrkbyn sitt skolhus här – och förste skolmästaren hette Mårten Andersson. De två skolorna slogs samman 1847 till en ny skola som låg mer centrerat mellan byarna, där skolan ligger än idag. Skolmästaren hette då Carl Eric Ström.

Gamla skolhuset, Byvägen 12, blev 1881 bostad åt skräddaren Erik Stadler och hans hustru Kersti Nilsdotter som var examinerad barnmorska. Det skojades om att Kersti tog hand om livets början och Erik livets slutskede, eftersom han även var dödgrävare.

I gamla skolhusets andra lägenhet bodde byns träskomakare, Olof Espelund, under en period. Han flyttade senare till Bröddarp och blev hemmansägare och storbonde. Ryktet säger att hans politiska färg ändrades radikalt i samband med klassresan.

Den gamla vägen mot Hötofta som bara var ett smalt ”sträde”, gick ungefär där gång- och cykelvägen bredvid gamla skolan nu går.

På äldre kartor ser man att det före storskiftet och enskiftet låg flera kringbyggda fyrlängade gårdar både längs ”strädet” men framförallt längs Byvägens södra sida – flertalet av dessa blev flyttade i samband med skiftena. Enligt Skånska rekognosceringskartan 1820 låg det då istället gatehus längs hela Byvägens sydsida, ända från Tittenkärrsgården till nuvarande väg 101.

I föregångaren till det vita huset bredvid gamla skolan – som är byggt på en gammal grund – lär det ha funnits en fotogenhandel.

Vid sidan om, ner längs strädet, låg Fattighuset där man från ungefär 1860 inhyste byns fattighjon. Det lär ha varit väldigt påvert, i stort sett bara ett bart tegelgolv. På Fattighuset bodde inte bara gamlingar, utan även andra som inte kunde försörja sig. I församlingsboken från 1900 kan man läsa om invånarnas skiftande livsöden:

• Ryktaren Gustaf Andersson var född 1823 i V Ingelstad. Han blev gift 1865 med Elna Persdotter som rymde från sin man 4 år senare och ”sedan ej sammanlefvat med honom”.
• Nils Olsson Blondell, född 1832 i Stora Slågarp. Han dömdes 1878 för ”första resan stöld med inbrott” till livstids straffarbete och förlust av medborgerliga rättigheter för alltid. Han benådades av kungen 1889 och frigavs.
• Karin Jönsdotter, född 1857 i V Ingelstad, hade tre oäkta barn.

Fattighuset revs på 1930-talet.

Gatehus, krogslagsmål och skrönor

De flesta av gatehusen längs Byvägen revs inom loppet av 100 år men några fanns kvar längre, till och med in på 2000-talet. Där nuvarande Päronvägen mynnar ut i Byvägen låg ett hus med adress Byvägen 16. Det var grönaktigt och ägdes från åtminstone 1940 av Artur Sjöberg och hustrun Linnéa. Artur arbetade bland annat på Osvald Olssons snickeri som nämns lite längre fram. Artur bodde kvar där till sin död 2006, han blev 96 år gammal.

Efter kyrkogården på Byvägens norra sida ligger två hus som finns med redan på kartor från 1762, och de tillhör också byns allra äldsta hus.

Där det högra, Byvägen 17, ligger nu kan Ingelstads äldsta bykrog ha legat – men troligen är det en skröna. Före storskiftet 1762 låg klockarebostaden på platsen där de båda husen Byvägen 13 och 17 ligger nu, och det är väl inte så troligt att klockaren extraknäckte som krogvärd. I mantalslängderna hittas ingen krögare alls i byn, förutom år 1709 då ”Krogqvinnan Margareta” fanns i ett hus som – av den kronologiska ordningen i mantalslängden att döma – bör ha legat i närheten av kyrkan. Dock nämns hon bara detta enda år. Enligt Ernst Frostins bok Byarna vid landsvägen lär det 1708 ha varit ett så allvarligt krogslagsmål här att det ledde till rättegång – kanske fick krogen dåligt rykte och kanske var det därför Margaretha försvann?

Vid enskiftet 1805 bodde i alla fall Lars Mårtensson i huset på Byvägen 17. Han var inte krögare (som Frostin säger) utan husman, det vill säga torpare. Ytterligare några årtionden senare bodde bland annat stenhuggare Grönvall och dragonen Nils Strid här.

I vänstra huset, Byvägen 13, bodde i mitten av 1800-talet en annan Strid: Nils Persson Strid. Strid var ett vanligt soldatnamn – man brukade, utifrån ortens soldatnamn, säga att i Kärrstorp var det Frid och Fröjd, men i Ingelstad Strid och Glädje .

I gluggen, mittemellan Byvägen 13 och kyrkan, låg den gamla prästgården, som 1825 flyttades till sin nuvarande plats. I enskiftesprotokollen från 1805 står det att gamla prästgårdens byggnader redan då var i dåligt skick, men – det fanns två trädgårdar med stengärden runt om, där det fanns fina fruktträd.

Under årens lopp har det alltså byggts och rivts i omgångar. I de gatehus som byggdes längs hela Byvägen under 1800-talets början, hade troligen olika hantverkare sina bostäder. Som nämnts tidiagre revs flertalet av gatehusen inom loppet av 100 år, och marken infogades i jordbruksmarken.

1915 styckades en bit mark av från jordbruksmarken på nr 10, när det brungula huset ”Solhaga”, nuvarande Byvägen 18, skulle byggas. Det var en vinklad remsa mellan det gamla strädet och nuvarande Päronvägen och vidare sydost längs Byvägen. Ungefär där Byvägen 18 B ligger nu fanns då ett äldre hus, ett av gatehusen från 1800-talet. Det var uppfört i råsten, hade två lägenheter och revs någon gång på 1930-talet. Denna del av tomten stod sedan länge obebyggd. Bland annat användes den som parkering för gäster till Bykrogen mitt över gatan och som uppställningsplats för lastbilar. Men – det lär även ha varit en plats där en kringresande cirkus kunde slå upp sitt tält.

Gammal historia möter ny

Vi nämnde tidigare att de gamla gårdsnummerna lever kvar i dagens fastighetsbeteckningar. På nuvarande Byvägen 18C bor artikelförfattaren Marianne, och fastighetsbeteckningen är 10:5. På Ingelstad 10 bodde också hennes anfader Hans Hansson. Han var sockenskräddare i Ingelstad  1756-1796 och i hans dödsnotis står att han dog ”i ett onumrerat hus under Ingelstad nr 10”.  Enligt 1762 års storskifteskarta låg det ett litet hus vid vägkröken lite längre åt sydost, ungefär vid den stora björken i Almlundas nuvarande trädgård och det är troligt att det var där han bodde.

Det gula teglade huset på norra sidan, Byvägen 21, ser ut som ett 60-talshus men har anor från slutet av 1700-talet. Vi hittar det på enskifteskartan från 1805, markerat som ett hus som ska bevaras. Det nutida huset inte riktigt så gammalt, men är troligen byggt på den gamla grunden.

Det vita huset på Byvägen 19 ser gammalt ut, men finns inte med på vare sig 1700-talskartorna eller enskifteskartan 1805 – därmed inte sagt att det inte kan ha funnit där ändå. Vi vet med säkerhet att smeden Anders Almström bodde i boningslängan från och med 1873 och fram till sin död 1913. Boningslängan låg då mellan två parallella längor som hade gavlarna ut mot Byvägen. I längan till vänster, i delen närmast vägen, fanns själva smedjan. Denna del finns inte längre kvar. I den andra, som fortfarande har sin gavel mot vägen, hade Almström kiste- och smedjekammare för gesällen. Längan längs Byvägen var häst- och kostall samt svin- och hönshus.

När Anders Almström dog tog sonen Karl Georg över lantbruket som hörde till och drev det fram till 1928. Då övertog Osvald Olsson stället, och då revs smedjan. Osvald Olsson hade snickeriverkstad och det var där Artur, som vi nämnde tidigare, arbetade. Osvald hade även rökeri i tidigare kiste- och smedjekammaren, och många bybor kom och lämnade korv och fläsksidor för att få dem rökta hos honom.

Huset brukar ju kallas ”gamla Bykrogen”, men ”Bykroen” var faktiskt inte krog förrän på 1970-talet, och då blev stallet matsal. Numera är huset bostad och ateljé för en annan av byns lokala konstnärer, Anneli Magnuson, och stallet har nu blivit ateljé.

Bakom dessa båda hus (Byvägen 19 och 21) låg Bymossen, som var ett större område som sträckte sig en bra bit över nuvarande 101:an. När vägens nya sträckning skulle byggas 1960-1961 fick man gräva flera meter djupt och forsla bort murkna trädstammar och gyttja. Bymossen var, precis som åkrarna, uppdelad så att varje gård hade sin bit. När man läser i skiftesprotokollen förstår man att det var viktigt att alla skulle ha tillgång till torv för husbehov. Torven bröts och användes som torvströ i stall och ladugårdar, och när man mockat ut kunde man använda det som gödsel. Det användes också i torpargrunder för att hålla bort fukten, och sist men inte minst som bränsle.

Vid Byvägen 21B ser vi området som tidigare var byns Vanning, där man kunde vattna sina djur.

Längst åt sydost

På Ingelstad nr 12 ligger bland annat gården Almlunda, på Byvägens södersida. Här bodde i början av 1900-talet Per Nilsson, som hade flyttat in från Mellan-Grevie 1897. Han kallades djurläkare, dvs veterinär, men troligen var han självlärd.

I ett av gatehusen på nr 12 bodde vid 1900-talets början vagnmakaren Jöns Andersson Espelund, en farbror till träskomakaren/storbonden Olof Espelund som vi nämnde tidigare. Vid vagnmakarens död köptes huset av skräddaren Kristian Theander. Det är troligt att det är ett av dessa hus som ligger kvar här än idag på Byvägens södra sida.

Även mejeristen Lars Knutsson bodde här, men på andra sidan Byvägen, det vi nu kallar Moteska. Här låg alltså vid 1900-talets början ett nytt och modernt mejeri. I takt med att allt fler lantbruk blev kreaturslösa minskade lönsamheten, och i rationaliseringens tecken uppgick mejeriet 1944 i Malmö nya mejeri – som senare blev Skånemejerier. Lokalerna övertogs då först av Malmötvätten, och 1958 av AB Moteska. Moteska tillverkade redskap för utrotning av skadeinsekter i jordbruket. Detta skulle bli byns största industri, och man sysselsatte som mest 25 personer. 1961 rasade den höga skorstenen som stod kvar från tvätteriets tid, och efter en brand 1966 uppfördes den nya lager- och administrationsbyggnaden som vi ser än idag. Företaget gick i konkurs 1971, men rekonstruerades 1977. 2016 gick det åter i konkurs och lokalerna inrymmer idag olika mindre företag.

Nr 12 sträcker sig även på andra sidan landsvägen, och i gatehuset här bodde från 1899 bryggaren Nils Larsson. Bryggeriet hade det passande namnet Malte och var inrymt i uthuset. Husen finns ännu kvar.