Kyrkan i Västra Ingelstad

Ingelstad innehåller mansnamnet Ingjald, alltså Ingjalds ställe. Efterleden -stad visar att ortnamnet är gammalt, från före vikingatiden. ”Västra” är ett modernt tillägg från 1885.
Man har inte hittat några rester från en äldre kyrka, men det är troligt att det har funnits en stavkyrka på platsen eftersom man vid grävningsarbeten på 1930-talet påträffade gravar som var äldre än stenkyrkan. Stenkyrkan byggdes runt 1180 i gråsten med långhus, kor och sannolikt en absid. Uppgifterna går isär huruvida denna kyrka hade torn eller ej.

Ett vapenhus uppfördes i mitten av 1300-talet framför sydportalen. Någon gång 1450 – 1475 slås valven och fönstren förstoras och flyttas ner en bit. Ett romanskt fönster finns dock kvar ovanför valven.

I början av 1500-talet genomgick kyrkan en stor ombyggnad, och byggherrens tycks ha varit Anne Rudsdatter, hustru till riksrådet Henrik Krummedige. Då revs absid och kor, istället förlängdes långhuset och fick ett rakslutet kor med samma bredd som långhuset. Man ser gränsen mellan det gamla långhuset och påbyggnaden: Frisen överst på muren övergår här från romansk stil till tandsnitt.
I och med att koret breddades fick också det nya pampiga altarskåpet plats – skänkt av Anne Rudsdatter – och en av stiftets mest berömda konstskatter.

Altarskåpet från omkring 1520 är från Antwerpen, vilket visas av brännmärken i form av två händer på ytterdörrarnas kanter. Det praktfulla arbetet saknar motstycke i Skåne. Skåpet har sex dörrar med högklassiga målningar av passionshistorien samt helgonen Egidius(?), Kristoffer, Rochus, Sebastian, Adrian/Hadrianus och Antonius från Eremitea. Särskilt helgonmålningarna för tankarna mot Bosch och Breughel. Corpus består av sex djupa skåp med ett myller av friskulpterade figurer som framställer Jesus lidande. Centralmotivet är korsfästelsen. Det praktfullt förgyllda, och målade skåpet är, uppslaget, nästan fem meter brett.

Med hänsyn till altarskåpets stora ekonomiska värde har det föreslagits att det ursprungligen skulle stått i en malmökyrka. Staden drabbades 1529 av ikonoklasm eller bildstormeri (det vill säga att man med avsikt förstörde religiösa ikoner eller monument) under reformationstiden, men det finns inga belägg för att det skulle kommit från exempelvis S:t Petri. Samma gäller Einar Bagers idé om att det kom från Malmös Helgeandskloster. Bager baserade sin teori på att släkten Krummedige donerat till såväl Helgeandsklostret som Västra Ingelstads kyrka. Altarskåpet passar dock perfekt in i Västra Ingelstads korbredd, och det är ytterst rimligt att sätta det i samband med korets ombyggnad på 1520-talet. Det anses fortfarande som en stor sevärdhet och ansågs vid förra seklets början så unikt att det ställdes ut på Baltiska utställningen i Malmö 1914. Då var det Algot Brodde som fick i uppdrag att lasta det på en vagn och köra det till Malmö.

Vid ombyggnaden av koret på 1520-talet byggdes också ett gravvalv därunder för släkten Krummedige, herrarna till Månstorp – numera känt som borgruinen ”Månstorps gavlar”. Själva borgen uppfördes dock först på 1540-talet.
Byggherren var alltså troligen Anne Rudsdatter. Sägnen säger att hon genom ombyggnaden och donationen av altarskåpet ville frälsa sin avlidne makes själ. Det sägs nämligen också att maken, riksrådet och tillika herren till Månstorps kungsgård, Henrik Krummedige inte var Guds bästa barn.
Månstorps kungsgård hade ett eget tegelbruk som levererade tegel till utbyggnaden.

Gravstenen i koret är till minne av Henrik Bille till Månstorp, död 1592. Hustrun Christence Viffert står vid hans sida. Minnesmärket anses vara hugget i Århus eller Ålborg. 1593 lät Christence placera kistan med maken i gravvalvet. Smidesbokstäverna C och W på korets renässansgavel syftar på Christence som samma år, dvs 1593, lät uppföra korets nuvarande gavel. För att hindra valven från att trycka ut murarna, tvingades man bygga stödpelare. Av den ursprungliga kyrkan återstår i dag endast murverket i långhuset.

Predikstolen är byggd på 1620-talet och skänkt till kyrkan av Frans Rantzau, herre till Rantzauholm. De fyra korgfälten bär snidade evangelistgestalter. Alla har de skrivrör i händerna. Bläckhornen är underfundigt placerade i relieferna, Johannes örn har t ex ett i näbben. Kolonner finns på korghörnen. Det kan ha varit en själländsk bildhuggare som utförde predikstolen vars sniderier är relativt enkla. Den renoverades 1742 av Alexander Råå som då även nytillverkade kronan. De ursprungliga färgerna togs fram 1936- 37 av konservator Oswald Owald.

1704 hade ett klockhus av trä byggts väster om kyrkan.

I början av 1700-talet sattes även den nuvarande bänkinredningen in, den står i slutna kvarter och har motivmålade dörrar.

En västlig ingång togs upp 1832. Det nuvarande tornet uppfördes 1855 i tegel efter ritningar av arkitekt H J Strömberg. På tornet finns en liten inskriftsförsedd platta: 1855 I KONUNG OSCAR Is TOLFTE: REGs : ÅR. HERREN HAFWER UTWALT ZION OCH HAFWER LUST TILL ATT BO DER. PS. 138:13. Kyrkan fick vid denna tid även nya, spetsbågiga fönster i ”gotisk” stil.

Det nya tornets takstol ruttnade dock snabbt. Redan vid biskopsvisitationen 1874 bedömdes det nya tornet vara ”mycket bristfälligt”. Kyrkan ”bar spår af vanvård” och södra strävpelaren krävde ”snar och omsorgsfull restauration”. Man skulle nästan kunna tro att tornet – som bara var 19 år – var ett fuskbygge.
1895 ersattes därför huven med den nuvarande som ritats av arkitekt Ludwig Peterson vid Överintendentsämbetet. För bygget svarade byggmästare Per Hansson från Norra Kärrstorp. Den nya tornspiran finns fortfarande kvar.

1913 byggdes vapenhuset om till sakristia enligt förslag av domkyrkoarkitekt Theodor Wåhlin. 1936-37 genomförs en omfattande restaurering av kyrkan under ledning av arkitekt Eiler Graebe. Tegelgolven lades in, brädskranket framför sakristian i koret revs, ny sakristia inreddes i södra vapenhuset och yttertaket fick tegelpannor.
I samband med detta återfann man kryptan som hade varit spårlöst försvunnen i mer än 100 år. Kryptan är inte stor, kanske 10 kvadratmeter, och rymmer inte många kistor men kan nu nås via en dörr i korets nordöstra hörn.